Hoping for the best, but expecting the worst

All right, first of all, just let me say that I'm writing this as an outsider. As such, I can only base my opinion from that perspective. I know that there really are some great things that have come from the US, and hopefully many more great things will come. I know that there are lots of amazing people the, Americans with wondrous minds and ideas. I know that the US was based from a grand and amazing idea. I know all this... Which is why, when having followed the presidential campaigns and seeing the results of the voting I can't help but ask...

What the actual fuck, America?!

Granted, the media might or might not have been reporting from a biased angle, and not everything that is said and done reaches outside the US borders, but come on! You have just elected a man who, in my opinion at least, personifies everything I utterly dislike and despise about your otherwise kinda ok country and people? The media is good, but not so good as to fabricate pure, vocal proof, spoken from the candidates own mouth and caught on recordings. Your president-elect is, from my point of view, the very epitome (this word I use with heavy sarcasm and fully aware of its, in this case, twisted meaning) of the ignorance; bigotry; sheer overdone opulence and decadence; lack of any semblance of common sense; comically pathetic self-importance and overblown ego (that still to this day, and despite statistics and global research, continues to claim that the USA is the greatest country in the world) and utter, would-be-hilarious-if-not-so-obviously-real idiocy that is the main reasons I have never, even once, felt that the USA is a country I could ever even think of visiting, much less living in.

To still, to this day, claim that the US is the great, in some instances the greatest, despite massive evidence to the opposite strikes me as particularly sad and comical at the same time. The land of the free? And yet the USA is within the top three when it comes to prison population. Freedom is not something invented and trademarked in the US, it's been, and is still being, heavily practised in a majority of the world's population. Your overblown belief in the right for every person to own guns, and the way you, like children losing their toys, are crying in outrage as soon as someone proposes to limit that "right". Haven't you heard the saying: Violence only sparks more violence? It's a never ending circle. How many people in your country have been killed because of all the firearms? How many deaths could've been avoided if the access to those same have been more restricted. Sure, we have our problems here in Europe as well, but we've have strict restrictions on guns for a very long time, and yet our statistics for death by firearms are way below yours, as well as, at least so far, our crime rates.

I once heard an American acquaintance say that Obama has completely ruined America for the outside world. I belong to the outside world but, sorry, I can't see it. In fact, when Obama was elected it was the first in a very long time that I felt hope that America was headed on the right track, towards a more humane and sensible path. That hope was, sadly, utterly crushed when I heard the election results. Don't get me wrong, I wasn't much of a fan of Hillary Clinton either. I understand you had a difficult task ahead of you, choosing between two evils, two quite unsuitable and unfit candidates. But still, why did everyone pay more attention to her emails (a stupid and careless mistake to be sure, but also very likely something she'd never do again) than to Trump's disgusting, chauvinist, ignorant and utterly fact-resistant shortcomings, the pure bullshit he spewed out at every given chance? Really, America, one mistake, which, so far, doesn't seem to have caused all that much trouble, weighed against a whole campaign of kicking on those already having a hard time, advocating a giant leap back in time, far from the progress made in these last few years? I'm utterly baffled, I tell you...

Anyway, since the choice has been made I can only hope against all hope that the candidate you have chosen was just playing it up for the crowd rather than actually being as dumbass ignorant as he seemed. Or, as the band Alphaville sings in "Forever young", I'm "hoping for the best, but expecting the worst". Hoping, because, much as I hate to admit it, what happens in the US doesn't stay in the US. If your choice fucks up your country, it will most likely send shockwaves that might affect the lives of billions of people who didn't get to have a say in your election.

So, good luck, mr. Trump, please don't fuck us all over.

Comeback: reflections of a truly disturbed mind...

Long time no see. I really am the worst at keeping up with blogging but now I've got some thoughts to share that just won't accept not being penned down here...

Today I was once again reminded of the general ignorance among people around me. My office is right next to the break room so I can hear pretty much anything that’s said in there. Today I heard a colleague express such ignorance and unwillingness to even try to think differently that it shocked me to the core. This person is someone whom I generally do respect and whom, in addition, is in a position where they should be a support to everyone who works in our workplace. And yet this person was sitting there talking in a somewhat exasperated, derogatory way about LGBT and Pride-festivals. The quote that shook me the most was this:

“They [the ones participating in Pride-festivals] say they want to be considered normal, but if that’s so, why are they doing things with guys [if they’re guys themselves]?” 

That statement was made with the full assumption that hetero is to be considered the only normal, everything else is abnormal. Sadly that seems to be the opinion anti- (or even just neutral-) LGBT people likes to nurture the most. In that instance I really wanted to just shoot out of my office chair, run out and blatantly ask that person if their head was screwed on right. But I lost my chance, being stuck doing some actual work. Either way, it got me thinking. Why is it that hetero is “normal” to the point that no one even questions the assumption that that is to be the norm?  

Looking at mythology and history, they’re riddled with stories about same sex relationships. Alexander the Great was reported to have male lovers; Achilles had his Patroclus, not to mention the whole tradition of Japanese Shudo. The last one is, by the way, believed to have been inspired by homosexuality in ancient China, where it was, according to Wikipedia (and hopefully other, more reliable sources) fairly common until the mid-1800s when Western culture began to change the mindsets.  

Anyway, what do the examples above have in common? All of them were pre-Christianity and pre-Islamic. And the conclusion then is? Yeah, that’s right. Heterosexuality as “normal” is something we have been brainwashed to believe because of organized religion.  

I live in a country where religion typically doesn’t have a particularly strong hold any longer. And yet, outdated, bigoted Christian beliefs and doctrines are still very much alive and kicking up trouble. Those doctrines and whatnot were “penned” down during a period of time where procreation was more or less a matter of sheer survival. We don’t have that problem any longer, one could even argue it’s quite the opposite today, really. And yet those old misconceptions still linger on, causing lots of heart ache, persecution, pain and sheer misunderstandings to a lot of people. It truly saddens me. And, to be honest, I doubt I’ll ever be able to see my colleague the same way from now on, knowing that they, too, are victims of age-old bigotry that serves no practical purpose in today’s society.

Artikelkommentarer och oförmågan att se bortanför tidningssidan

Det finns något som jag inte kan låta bli att förundras över... Det är artikelkommentarer. I mitt dagliga yrkesutövande stöter jag ofta på sådana som får mig att haja till. Det här inlägget, som handlar om just mina funderingar kring vissa som kommenterar, kommer att fokusera på huvudsakligen skriven journalistik, men läget är i stort detsamma inom radio och TV.

Jag kan inte låta bli att reagera över att det fortfarande tycks finnas folk som tror att artikeln de läser är en enmansproduktion. Att det finns folk som tror att journalister av idag är fria att skriva precis vad de vill, välja exakt vad de vill fokusera på i en text och hur mycket tid de har till att arbeta upp en artikel. De flesta journalister har inte den friheten över huvud taget. Det är en svår värld, journalistiken, fylld av överväganden, resonemang, tidsbrist och "måsten".

Jag förundras över att det fortfarande finns folk som är så blåögda att de inte inser att vad de ser när de öppnar tidningen är bara den färdiga produkten. De ser den färdiga texten med journalistens namn och tycks inte inse, eller inte vilja inse, att bakom varje text de läser finns det en mängd människor, diskussioner och tankar.

Journalisten är där, förstås, och intervjupersonerna.

Men där finns även redigerarna, vars jobb det är att se till så att texten är läsbar, inte bara rent stilistiskt utan många gånger även utförd i den form och på det sätt som behövs för tidningen. Deras namn skrivs aldrig ut och de är i stort väldigt anonyma, men de finns där och deras ingrepp i texterna kan ofta vara omfattande även om ingen som inte varit med under arbetets gång någonsin kan gissa sig till det. De ser bara den färdiga produktionen, trots allt, och har ingen aning om hur många versioner som skrivits, förkastats och förändrats. Redigerarna kan välja att helt ta bort delar av texten som inte fungerar, eller som bedöms vara för kontroversiella/ inte viktiga, och de kan även skriva om, ifall det bedöms nödvändigt.

Och där finns också nyhetschefen som oftast är den som bestämmer/godkänner vad journalisten ska fokusera på, som godkänner om det som skrivits är publicerbart/nyhetsvärt. Det är nyhetschefen som avgör hur snart texten måste vara inne (inte sällan samma dag, vilket ofta leder till att journalistens möjligheter för en nyanserad och väl underbyggd text minskar drastiskt och därför ofta innebär att man väljer den mindre kontroversiella vägen). Nyhetschefen värderar vad som är viktigt/passande att få ut och delegerar uppgifterna till journalisten.

Och sedan har vi, givetvis, den ansvarige utgivaren som, i slutänden, är den som godkänner om texten är ok eller inte. Och då pratar vi inte stilistiskt eller språkligt, utan innehållsmässigt. Det är den ansvarige utgivaren som till syvende och sist blir den som får ta smällen om något blir för kontroversiellt.

Nuförtiden finns även nästa dimension i betydligt högre grad och vikt än tidigare: finansiärerna. Hur gärna jag än skulle vilja att det var annorlunda så går det inte att komma undan: Även journalistiken är beroende av ekonomi.

Folk tycks dock inte inse att det inte är gratis att trycka en tidning eller producera ett inslag. Tekniken, pappret, trycksvärtan, distributionen, programmen som används. Allt kostar. Därtill kommer också lokalhyra, el, värme och vatten. En journalistisk produktion uppstår inte från tomma intet och, återigen oavsett hur gärna man skulle önska det, kan inte bara dyka upp i din morgontidning eller din radio eller i TV-rutan utan att en krona har spenderats.

I dagens läge är journalistiken inte sällan mer eller mindre beroende av medel som kommer från företagsinvesteringar eller staten, exakt samma som journalisterna är satta att granska. Idealiskt sett borde det inte spela någon roll i den större bilden, journalistikens roll borde inte få förändras. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man kan vara idealistisk, man kan försöka att gå sin egen väg. Men i dagens värld är jag rädd att pengarna har fått en alltför stor plats och makt, även över dem som ska granska vårt samhälle. Det är ingen lätt balansgång, att göra sitt jobb, utföra sin journalistiska plikt och passion och samtidigt klara sig i denna värld.

Och sedan kommer folk, som tror att de vet allt om texten (trots att de, återigen, bara sett den färdiga versionen), och förfasar sig över osakliga journalister, över "köpta" eller "propagandapåverkade" journalister. Som uttalar sig som om de tror att de skulle ha gjort det bättre, som uttalar sig om vad som passar och vad som inte passar, som anklagar journalisterna för att blåögt eller ohederligt svälja företagens och politikernas sida av saken. Personer som tror sig känna journalisten och veta vad som pågått i dennes huvud under arbetet med texten.

Debatter är bra. Feedback är bra. Det hjälper journalistiken, och samhället, att utvecklas. Men samtidigt ska man vara medveten om att det är alldeles för lätt att tycka i efterhand, när texten redan är publicerad och "klar". Det är lätt att tycka när man själv inte har den minsta aning om vad som skedde på redaktionen, på journalistens block och dataskärm, via telefonlinjen eller i intervjusituationen under arbetets gång.

Det är helt ok att lämna artikelkommentarer, det är helt ok att vara kritisk. Men innan man sätter sig ner och börjar skriva och förfasa sig, ryta över "abrovinscher" och slänga ur sig anklagelser bör man ta ett djupt andetag och fråga sig:

"Vad vet jag egentligen om den här texten?"