Artikelkommentarer och oförmågan att se bortanför tidningssidan

Det finns något som jag inte kan låta bli att förundras över... Det är artikelkommentarer. I mitt dagliga yrkesutövande stöter jag ofta på sådana som får mig att haja till. Det här inlägget, som handlar om just mina funderingar kring vissa som kommenterar, kommer att fokusera på huvudsakligen skriven journalistik, men läget är i stort detsamma inom radio och TV.

Jag kan inte låta bli att reagera över att det fortfarande tycks finnas folk som tror att artikeln de läser är en enmansproduktion. Att det finns folk som tror att journalister av idag är fria att skriva precis vad de vill, välja exakt vad de vill fokusera på i en text och hur mycket tid de har till att arbeta upp en artikel. De flesta journalister har inte den friheten över huvud taget. Det är en svår värld, journalistiken, fylld av överväganden, resonemang, tidsbrist och "måsten".

Jag förundras över att det fortfarande finns folk som är så blåögda att de inte inser att vad de ser när de öppnar tidningen är bara den färdiga produkten. De ser den färdiga texten med journalistens namn och tycks inte inse, eller inte vilja inse, att bakom varje text de läser finns det en mängd människor, diskussioner och tankar.

Journalisten är där, förstås, och intervjupersonerna.

Men där finns även redigerarna, vars jobb det är att se till så att texten är läsbar, inte bara rent stilistiskt utan många gånger även utförd i den form och på det sätt som behövs för tidningen. Deras namn skrivs aldrig ut och de är i stort väldigt anonyma, men de finns där och deras ingrepp i texterna kan ofta vara omfattande även om ingen som inte varit med under arbetets gång någonsin kan gissa sig till det. De ser bara den färdiga produktionen, trots allt, och har ingen aning om hur många versioner som skrivits, förkastats och förändrats. Redigerarna kan välja att helt ta bort delar av texten som inte fungerar, eller som bedöms vara för kontroversiella/ inte viktiga, och de kan även skriva om, ifall det bedöms nödvändigt.

Och där finns också nyhetschefen som oftast är den som bestämmer/godkänner vad journalisten ska fokusera på, som godkänner om det som skrivits är publicerbart/nyhetsvärt. Det är nyhetschefen som avgör hur snart texten måste vara inne (inte sällan samma dag, vilket ofta leder till att journalistens möjligheter för en nyanserad och väl underbyggd text minskar drastiskt och därför ofta innebär att man väljer den mindre kontroversiella vägen). Nyhetschefen värderar vad som är viktigt/passande att få ut och delegerar uppgifterna till journalisten.

Och sedan har vi, givetvis, den ansvarige utgivaren som, i slutänden, är den som godkänner om texten är ok eller inte. Och då pratar vi inte stilistiskt eller språkligt, utan innehållsmässigt. Det är den ansvarige utgivaren som till syvende och sist blir den som får ta smällen om något blir för kontroversiellt.

Nuförtiden finns även nästa dimension i betydligt högre grad och vikt än tidigare: finansiärerna. Hur gärna jag än skulle vilja att det var annorlunda så går det inte att komma undan: Även journalistiken är beroende av ekonomi.

Folk tycks dock inte inse att det inte är gratis att trycka en tidning eller producera ett inslag. Tekniken, pappret, trycksvärtan, distributionen, programmen som används. Allt kostar. Därtill kommer också lokalhyra, el, värme och vatten. En journalistisk produktion uppstår inte från tomma intet och, återigen oavsett hur gärna man skulle önska det, kan inte bara dyka upp i din morgontidning eller din radio eller i TV-rutan utan att en krona har spenderats.

I dagens läge är journalistiken inte sällan mer eller mindre beroende av medel som kommer från företagsinvesteringar eller staten, exakt samma som journalisterna är satta att granska. Idealiskt sett borde det inte spela någon roll i den större bilden, journalistikens roll borde inte få förändras. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man kan vara idealistisk, man kan försöka att gå sin egen väg. Men i dagens värld är jag rädd att pengarna har fått en alltför stor plats och makt, även över dem som ska granska vårt samhälle. Det är ingen lätt balansgång, att göra sitt jobb, utföra sin journalistiska plikt och passion och samtidigt klara sig i denna värld.

Och sedan kommer folk, som tror att de vet allt om texten (trots att de, återigen, bara sett den färdiga versionen), och förfasar sig över osakliga journalister, över "köpta" eller "propagandapåverkade" journalister. Som uttalar sig som om de tror att de skulle ha gjort det bättre, som uttalar sig om vad som passar och vad som inte passar, som anklagar journalisterna för att blåögt eller ohederligt svälja företagens och politikernas sida av saken. Personer som tror sig känna journalisten och veta vad som pågått i dennes huvud under arbetet med texten.

Debatter är bra. Feedback är bra. Det hjälper journalistiken, och samhället, att utvecklas. Men samtidigt ska man vara medveten om att det är alldeles för lätt att tycka i efterhand, när texten redan är publicerad och "klar". Det är lätt att tycka när man själv inte har den minsta aning om vad som skedde på redaktionen, på journalistens block och dataskärm, via telefonlinjen eller i intervjusituationen under arbetets gång.

Det är helt ok att lämna artikelkommentarer, det är helt ok att vara kritisk. Men innan man sätter sig ner och börjar skriva och förfasa sig, ryta över "abrovinscher" och slänga ur sig anklagelser bör man ta ett djupt andetag och fråga sig:

"Vad vet jag egentligen om den här texten?"

the End of the world/ Val 2010

It's depressing to listen to the news on the radio. Catastrophes, both natural and man-made, follow each other in what feels like a more and more rapid succession. If it's not tsunamis, earth quakes or floods, it's wildfires, major oil leaks or hurricanes. All of this makes me think. Is it that the amount of natural catastrophes (man-made ones were a fact ever since the beginning of man) in rapid succession are increasing? Or is it that we're just more aware of them nowadays?

To me it feels like our earth has finally had it with the abuse heaped upon it by the humans. Kind of like: "You drill me full of holes, you rob me of my oil. You cut down my forests, pollute my waters and air. You commit genocide on both yourselves and every other living organism in this world. And then you're chocked that I protest? Payback's a bitch, eh?".

The problem is that these natural disasters very seldom hit the ones most deserving of it. It seldom hits the rich company head quarters or the leading industrialized countries. The ones who, with their selfish and capitalising view of the world as their playground are the main reasons for why things are what they are today. No, instead it hits those that are already suffering from pretty much the same things as the earth itself. It hits Haiti, it hits Pakistan, it hits Chile, it hits the poor parts of China and so on. Where is this world headed when even earth itself is kicking on those that are struggling to stand up again? While the ones most deserving to be beaten down are still sitting on their high horses counting their money and thinking out how to pile up more money, more expensive houses, cars, private jets?

As Barry Mcguire sang in 1965:

"Don't you understand what I'm tryin' to say
Can't you feel the fears I'm feelin' today?
If the button is pushed, there's no runnin' away
There'll be no one to save, with the world in a grave
[Take a look around ya boy, it's bound to scare ya boy]

But you tell me
Over and over and over again, my friend
Ah, you don't believe
We're on the eve
of destruction."
- (Eve of Destruction, written by P.F Sloan in 1965)

It feels like we're getting there, each day another step towards
destruction.


Svenska:

Val 2010

Jag kan inte låta bli att undra över om det är så att folk idag har en så dystopisk känsla av undergång att de helt enkelt inte orkar bry sig.

Världen håller på att gå åt helvete ändå, så varför bry sig om vad som händer i framtiden? Varför göra ett aktivt val som gynnar inte bara en själv utan även eventuella nästkommande generationer? Varför orka läsa på? Varför orka engagera sig på något sätt?

Så länge jag har pengar i min börs och kan köpa den senaste tekniken (som ändå kommer gå sönder just efter att garantin gått ut) så är allt väl i min värld. Vad bryr jag mig om att sjukvården blir dyrare? Att fler och fler går arbetslösa och knappt har råd att äta eller betala sin hyra? Folket, vi som ska vara ansvariga för vårt samhälle, överlämnar alla beslut åt politikerna, sväljer glatt de vackra vallöftena som alla vet kommer att brytas så fort valet är över.

Jag har länge känt att det skulle behövas ett totalt generationsskifte i politiker-Sverige. De som i år ställer upp i valet, de som lovar runt och alltid håller tunt, är så världsfrånvända och ointresserade av något annat än sin egen ekonomi och bekvämlighet att jag har svårt att se hur de någonsin skulle kunna göra något för det folk som röstar på dem. De har ingen koll på vad som sker i samhället och representerar gamla, utdaterade värderingar i putsade och ytligt hoplappade former.

Folket som röstar på dem är så avtrubbade, så obrydda och så bekväma att de bara rycker på axlarna och sväljer det som syns på ytan. Förförda av fantasin om att kunna bli som det USA man ser på TV, i filmerna, orkar de inte reflektera över skillnaderna mellan lilla Sverige och USA. De vänder bort blicken för alla de brister som finns där, klart belysta av verklighetens osmickrande ljus, och stänger in sig i sin egen lilla bubbla där allt som räknas är en själv och huruvida man kommer att ha en extra hundralapp i börsen vid löning.

Den hundralappen, förresten... Den hade kunnat gå till sjukvård, bättre skola, bättre vård av de äldre... Men varför ska de ha mina pengar?

Varför ska jag få mindre pengar bara för att någon annan ska få ett åtminstone halvvägs värdigt liv, slippa frysa ihjäl i en kartong på nån bakgata eller förblöda i väntrummet till akuten bara för att det inte finns pengar för tillräckligt med personal?

Varför ska jag bry mig om Svea, 95, som spenderar dagarna i en säng på pensionärshemmet med liggsår och blöja för att personalen helt enkelt inte hinner med att hjälpa henne till toaletten eller ta med henne ut i luften för ens en halvtimme? Svea som knappt minns hur det kändes att få sitta i en stol i trädgården en vacker sommardag eller äta vällagad mat tills hon är mätt?

Jag kan verkligen inte förstå hur folk kan vara så själviska, leva kvar i gamla föreställningar och fortfarande tro att politikerna tänker på folkets bästa. Vi kan inte längre sitta i våra soffor, blippa på fjärrkontrollen och tro att våra politiker är där för att fatta våra beslut.

Det är på tiden att vi, det svenska folket, vi som ska rösta nu i september, börjar ställa krav på våra politiker och på oss själva. Så att vi kanske, förhoppningsvis inte själva en dag behöver glömma känslan av hur det kändes den där dagen när vi satt barfota i gräset med solen som sken varmt ovanför våra huvuden.

Håll katten inne! (rant in Swedish)

Det finns inget jag föraktar mer än folk som inte tar hand om djur på absolut bästa sätt (sett från djurets behov). Djuren kan inte rätt ut säga åt oss vad de behöver (och ärligt talat så även om de skulle haft det finns det fortfarande skitstövlar som med vett och vilje skulle skada djuren). Djur är oskyldiga. De har aldrig bett oss att tämja dem, att ha dem i våra hem och vår vardag. Det var helt människans val att göra dem till husdjur. De kan inte säga åt oss klart och tydligt när vi inte ger dem vad de behöver, när de har ont eller mår dåligt. Det är där vårt ansvar, som de som tog djurens anfäder från det vilda och började hålla dem som husdjur i våra grottor och whatnot, ligger.

Vi måste vara tillräckligt uppmärksamma för att kunna se hur våra djur mår.
Vi måste vara tillräckligt intelligenta och empatiska för att ge våra djur de absolut bästa förutsättningarna.
Vi måste inse att djuren, hur söta och gosedjursaktiga de än kan verka, är levande varelser som kan känna smärta, rädsla, lycka och allt däremellan. De kan bli hungriga, törstiga, de kan frysa, de kan få värmeslag. Ja, egentligen är väl det enda som skiljer oss från våra husdjur det faktum att vi råkar vara den art som var girigast, som tog för sig mer än vad vi kanske egentligen borde ha gjort. Vi har våra stora städer, vi har våra språk och vår teknik... Men inget av detta gör oss bättre än djuren, det ger oss inte rätt att behandla djur som mindre värda eller få för oss att de inte kan känna saker precis som vi.

Och vi har absolut ingen rätt att tro att lilla "Misse" kan klara sig helt på egen hand i en värld dominerad av människor, bilar och allt färre naturliga bytesdjur. "Misses" anfäder må ha klarat sig i det vilda, innan människorna började lägga asfalt, hugga ner skogen, bygga hus och allt möjligt annat som tog ifrån dem deras naturliga bomarker och bytesdjur. Men "Misse" är lika mycket en produkt av dagens människostyrda verklighet som ett människobarn.

"Misse" må kunna fånga möss något smidigare än en människobebis men var ska "Misse" hitta mössen nuförtiden? Och kunna äta dem utan att behöva dö en plågsam död på grund av förgiftning?

Precis som människobarn har dagens domesticerade (tama) djur liten chans att klara sig helt på egen hand i det "vilda". Och trots det verkar vi människor tar för givet att det gör ju inget om lilla "Misse" är utekatt mitt i ett bostadsområde omgivet av bilvägar, asfalterat och bebyggt både högt, lågt och brett. "Misse" klarar sig, det är ju ett djur, trots allt *tung sarkasm*.

Jag har inget emot att man har utekatter... så länge man bor så pass bra till att katten inte riskerar att bli påkörd så fort den sticker nosen utanför dörren. Så länge den har trygga skrymslen att söka skydd i när det är dåligt väder. Och framför allt så länge man är uppmärksam på när katten vill/behöver komma in, den har fräscht vatten och bra mat (en mus som den fångat räcker inte) och en varm plats inomhus när den behöver det.

Nu undrar ni kanske varför jag helt plötsligt väljer att skriva om detta? Ja, det beror på många orsaker.

Dels beror det på en av mina egan katters historia. Min lilla kisse, 3 år i år, kom till mig för ca 2 år sedan via Djurskyddet. Hon hade hittats övergiven i ett sommarstugeområde. Mest troligt var hon en av de otaliga stackars katter som hamnat hos okunniga människor som tänkte att "en liten katt för barnen att leka med i sommar är väl gulligt". Och när sommaren var över och familjen åkte hem till "verkligheten" ryckte de säkert bara på axlarna och tänkte: "Hon klarar sig själv. Hon är ju en katt". Och lilla Frida fick finna sig i att stå utelåst från en tom och mörk sommarstuga utan en aning om var hennes familj hade tagit vägen. Och hösten tog vid och sen kom vintern. Där var den lilla katten, mest troligt knappt några månader gammal, ensam, övergiven och tvingad att försöka klara sig. Hon överlevde vintern, hur vet jag inte och jag tror mitt hjärta skulle brista om jag faktiskt fick veta allt hon fått gå igenom. Hennes familj hade uppenbarligen ingen koll på katter och hon var okastrerad så, som brukar ske i naturen, den lilla katten, knappt mer än en kattunge själv, blev dräktig. Jag vet heller inte hur Djurskyddet hittade henne eller hur hon kom till dem men jag är än idag så oerhört tacksam för att de tog in henne.

När hon kom till mig såg hon inte ut att vara ens ett år gammal, jag hade gissat på knappt 6 månader om det inte varit för att hon uppenbarligen haft en kull ungar redan, och skyggade undan för ens hand när man ville klappa henne. Hennes beteende var som en kattunges. Hon hade inte lärt sig att tvätta sig ordentligt och hon förstod in hur hårt hon kunde bitas, jag vet än idag inte hur mycket av hennes bitande som var lek och vad som var försvar.

Idag är hon världens goaste lilla misse som älskar att hänga över min axel. Idag är hon också innekatt då jag inte bor på ett ställe där jag med gott samvete skulle våga låta henne springa lös.

En annan orsak till detta utbrott är något som hände nu inatt. Jag hade just börjat somna in då jag hör ett ynkligt litet jamande utanför fönstret. Jag kikar ut och där står en stackars katt och tittar bedjande upp på mig. Det är -20 grader och djupsnö ute, klockan är 4 på morgonen och alla sover för fullt. Det enda som står öppet där katten kan söka skydd är soprummet, som är totalt utkylt. Även om den är törstig är allt fruset, är den hungrig finns inget att äta och fryser den finns ingenstans att söka skydd. Katten har ett halsband så uppenbarligen är det nån som "äger" den. Och trots det står den här utanför mitt fönster och jamar... och jamar. Och det finns inget jag kan göra. Jag kan inte bara släppa in den till mig. Jag har två egna katter som skulle bli måttligt roade av att få gäster, milt sagt. Och utan att veta var katten egentligen hör hemma kan jag heller inte gå och knacka på ägarnas dörr och be dem att skaffa lite vett eller lämna bort katten till någon som faktiskt fattar att utomhus, mitt i natten i -20 graders kyla, inte är rätta stället för en katt.

Jag undrar bara...

Varför ska djuren behöva lida för att vi människor är själviska idioter?!