Inlägg
Texten är skriven på min iPad så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter. Paddan och jag har ibland olika åsikter om vikten av möjligheten att gå tillbaka och ändra/korrigera i texten.
Just nu känner jag mig bitter och trött. Bostadsbolaget jag hyr lägenhet hos, ett kommunalägt bolag som omfattas av Allmännyttan, har riktigt udda kriterier för uthyrning.
För det första är det riktigt, riktigt svårt att ens få en lägenhet. Bostadsbristen på orten där jag bor, en ort som marknadsförs som "expansiv och attraktiv", är akut och har varit det under en lång tid. Visst byggs det nytt nu men hyrorna är rena fantasihyror. Eller vad sägs en tvåa på dryga 50 kvadrat, och inte särskilt centralt, för över 7000 kr i månaden. Eller lägenheter i nybyggda hyreshus som redan har börjat spricka i grunden för 7500 kr och uppåt i månaden?
Samtidigt är de gamla hyreshusen i dåligt skick med, på sina håll, gravt eftersatt underhåll.
Dessutom verkar det kommunala bostadsbolaget ha en väldigt konstig prioritering i hur lägenheter ska hyras ut. I första hand kommer de personer som kommer utifrån kommunen och har fått fast jobb. Fine, jag förstår att de vill få in mer folk till kommunen eftersom det på sikt är bra för hela området. Problemet är dock att de som har familj på orten eller redan är bosatta prioriteras bort. De får ingen bostad. I längden innebär det att de flyttar ut. Plus minus noll alltså.
Därutöver har det kommunala bolaget en hyrespolicy som innebär att man inte får ett fast hyreskontrakt om man inte har fast anställning eller en dokumenterat fast inkomst. Har man "bara" ett vikariat får man bara ett korttidskontrakt, till exempel.
Det har hänt mig. Jag fick ett vikariat på orten, flyttade upp och hade sju års kötid på lägenhet. Det tog mig närmare fyra månader att få en egen bostad, under tiden fick jag vara inneboende hos min bästa vän och hennes familj. När jag sedan äntligen fick en lägenhet försvann givetvis kötiden men kontraktet för bostaden löpte bara på tre månader, så länge som vikariatet var på. När jag sedan lyckades få ett annat vikariat så förlängdes kontraktet med ytterligare tre månader men inget mer.nu är det återigen dags för förnyelse av hyreskontraktet. Förra fredagen, 14 september och dag innan helgdag, fick jag hem ett brev i brevlådan. Där stod att hyreskontraktet måste förnyas senast 27 september. Om jag inte skulle bo kvar, eller om kontraktet inte förnyas, ska nycklarna till lägenheten lämnas in senast det nämnda datumet. Inte ens två veckors uppsägningatid, alltså. Redan i för förra omförhandlingen ifrågasatte jag deras policy. I dagens samhälle är det där med fast jobb, tillsvidareanställning, en raritet utan dess like. Arbetsgivarna använder ju även gärna vikariat och korttidsanställningar som ett sätt att initialt locka arbetskraft. Problemet som uppstår är att det bildas ett moment 22. Man vågar inte acceptera ett jobb om man inte kan känna sig säker på att man även har någonstans att bo. Men man får inte känna sig säker på att ha tryggheten i en bostad om man inte har ett jobb. Är det bara jag som tycker att det är otroligt snedvridet?
Nu är jag långtifrån den enda som påverkats av detta och eftersom jag fortfarande har kvar lägenheten i Umeå så finns den utvägen. Om jag tvingas lämna min bostad här på orten så flyttar jag tillbaka till Umeå. Denna kommun förlorar därmed en person i arbetsför ålder, som dessutom bedöms ha mycket goda möjligheter till längre anställning om en relativt kort tid, som kan och vill arbeta och betala skatt på orten. Då får Umeå kommun istället mina skattepengar
Andra som berörs har inte samma möjligheter. Det finns folk i min omgivning som är ensamstående föräldrar. När förhållant med deras sambo tagit slut eller de av annat skäl inte längre kan ha kvar just sin bostad har de inte fått tag i något nytt boende. De får flytta hem till sina släktingar, om de har turen att ha några på orten, oavsett hur trångbott det blir. Med andra ord blir de och deras barn, officiellt sett, hemlösa då de inte har någon egen bostad utan får förlita sig på släktingarnas välvilja. Antalet hemlösa barn i kommunen har, enligt vissa källor, tydligen ökat, något som går emot såväl kommunala som rikstäckande mål och lagar. Trots de riktlinjer som finns om trygghet och så vidare har dessa personer, när de ifrågasatt varför de, som har betalningsförmåga och inga anmärkningar, inte får hyra en bostad rent ut fått svaret att "Missbrukare och invandrare
/inflyttade får förtur". Varför det prioriteras så låter jag vara osagt i brist på personlig erfarenhet av sådana uttalanden.
Jag kan dock inte förstå hur det kan få vara så här, att ett kommunalt bolag kan sätta sådana kriterier och i princip diskriminera på ett sådant sätt. Vad har hänt med vårt samhälle när tryggheten mer och mer urholkas. Och varför kan inte kommunen, som så gärna vill vända trenden med stadigt minskande invånarantal, vakna upp och, som ägare av åtminstone ett bostadsbolag, inse att så som saker och ting ser ut just nu kommer avfolkningen fortsätta eller på sin höjd stanna upp. Nytt blod kommer utifrån men lika mycket försvinner då kommunens egna, etablerade invånare i princip tvingas söka trygghet på annat håll. På vilket sätt är detta ett recept för en expansiv och attraktiv kommun?
lördag 22 september 2012
fredag 6 juli 2012
Artikelkommentarer och oförmågan att se bortanför tidningssidan
Det finns något som jag inte kan låta bli att förundras över... Det är artikelkommentarer. I mitt dagliga yrkesutövande stöter jag ofta på sådana som får mig att haja till. Det här inlägget, som handlar om just mina funderingar kring vissa som kommenterar, kommer att fokusera på huvudsakligen skriven journalistik, men läget är i stort detsamma inom radio och TV.
Jag kan inte låta bli att reagera över att det fortfarande tycks finnas folk som tror att artikeln de läser är en enmansproduktion. Att det finns folk som tror att journalister av idag är fria att skriva precis vad de vill, välja exakt vad de vill fokusera på i en text och hur mycket tid de har till att arbeta upp en artikel. De flesta journalister har inte den friheten över huvud taget. Det är en svår värld, journalistiken, fylld av överväganden, resonemang, tidsbrist och "måsten".
Jag förundras över att det fortfarande finns folk som är så blåögda att de inte inser att vad de ser när de öppnar tidningen är bara den färdiga produkten. De ser den färdiga texten med journalistens namn och tycks inte inse, eller inte vilja inse, att bakom varje text de läser finns det en mängd människor, diskussioner och tankar.
Journalisten är där, förstås, och intervjupersonerna.
Men där finns även redigerarna, vars jobb det är att se till så att texten är läsbar, inte bara rent stilistiskt utan många gånger även utförd i den form och på det sätt som behövs för tidningen. Deras namn skrivs aldrig ut och de är i stort väldigt anonyma, men de finns där och deras ingrepp i texterna kan ofta vara omfattande även om ingen som inte varit med under arbetets gång någonsin kan gissa sig till det. De ser bara den färdiga produktionen, trots allt, och har ingen aning om hur många versioner som skrivits, förkastats och förändrats. Redigerarna kan välja att helt ta bort delar av texten som inte fungerar, eller som bedöms vara för kontroversiella/ inte viktiga, och de kan även skriva om, ifall det bedöms nödvändigt.
Och där finns också nyhetschefen som oftast är den som bestämmer/godkänner vad journalisten ska fokusera på, som godkänner om det som skrivits är publicerbart/nyhetsvärt. Det är nyhetschefen som avgör hur snart texten måste vara inne (inte sällan samma dag, vilket ofta leder till att journalistens möjligheter för en nyanserad och väl underbyggd text minskar drastiskt och därför ofta innebär att man väljer den mindre kontroversiella vägen). Nyhetschefen värderar vad som är viktigt/passande att få ut och delegerar uppgifterna till journalisten.
Och sedan har vi, givetvis, den ansvarige utgivaren som, i slutänden, är den som godkänner om texten är ok eller inte. Och då pratar vi inte stilistiskt eller språkligt, utan innehållsmässigt. Det är den ansvarige utgivaren som till syvende och sist blir den som får ta smällen om något blir för kontroversiellt.
Nuförtiden finns även nästa dimension i betydligt högre grad och vikt än tidigare: finansiärerna. Hur gärna jag än skulle vilja att det var annorlunda så går det inte att komma undan: Även journalistiken är beroende av ekonomi.
Folk tycks dock inte inse att det inte är gratis att trycka en tidning eller producera ett inslag. Tekniken, pappret, trycksvärtan, distributionen, programmen som används. Allt kostar. Därtill kommer också lokalhyra, el, värme och vatten. En journalistisk produktion uppstår inte från tomma intet och, återigen oavsett hur gärna man skulle önska det, kan inte bara dyka upp i din morgontidning eller din radio eller i TV-rutan utan att en krona har spenderats.
I dagens läge är journalistiken inte sällan mer eller mindre beroende av medel som kommer från företagsinvesteringar eller staten, exakt samma som journalisterna är satta att granska. Idealiskt sett borde det inte spela någon roll i den större bilden, journalistikens roll borde inte få förändras. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man kan vara idealistisk, man kan försöka att gå sin egen väg. Men i dagens värld är jag rädd att pengarna har fått en alltför stor plats och makt, även över dem som ska granska vårt samhälle. Det är ingen lätt balansgång, att göra sitt jobb, utföra sin journalistiska plikt och passion och samtidigt klara sig i denna värld.
Och sedan kommer folk, som tror att de vet allt om texten (trots att de, återigen, bara sett den färdiga versionen), och förfasar sig över osakliga journalister, över "köpta" eller "propagandapåverkade" journalister. Som uttalar sig som om de tror att de skulle ha gjort det bättre, som uttalar sig om vad som passar och vad som inte passar, som anklagar journalisterna för att blåögt eller ohederligt svälja företagens och politikernas sida av saken. Personer som tror sig känna journalisten och veta vad som pågått i dennes huvud under arbetet med texten.
Debatter är bra. Feedback är bra. Det hjälper journalistiken, och samhället, att utvecklas. Men samtidigt ska man vara medveten om att det är alldeles för lätt att tycka i efterhand, när texten redan är publicerad och "klar". Det är lätt att tycka när man själv inte har den minsta aning om vad som skedde på redaktionen, på journalistens block och dataskärm, via telefonlinjen eller i intervjusituationen under arbetets gång.
Det är helt ok att lämna artikelkommentarer, det är helt ok att vara kritisk. Men innan man sätter sig ner och börjar skriva och förfasa sig, ryta över "abrovinscher" och slänga ur sig anklagelser bör man ta ett djupt andetag och fråga sig:
"Vad vet jag egentligen om den här texten?"
Jag kan inte låta bli att reagera över att det fortfarande tycks finnas folk som tror att artikeln de läser är en enmansproduktion. Att det finns folk som tror att journalister av idag är fria att skriva precis vad de vill, välja exakt vad de vill fokusera på i en text och hur mycket tid de har till att arbeta upp en artikel. De flesta journalister har inte den friheten över huvud taget. Det är en svår värld, journalistiken, fylld av överväganden, resonemang, tidsbrist och "måsten".
Jag förundras över att det fortfarande finns folk som är så blåögda att de inte inser att vad de ser när de öppnar tidningen är bara den färdiga produkten. De ser den färdiga texten med journalistens namn och tycks inte inse, eller inte vilja inse, att bakom varje text de läser finns det en mängd människor, diskussioner och tankar.
Journalisten är där, förstås, och intervjupersonerna.
Men där finns även redigerarna, vars jobb det är att se till så att texten är läsbar, inte bara rent stilistiskt utan många gånger även utförd i den form och på det sätt som behövs för tidningen. Deras namn skrivs aldrig ut och de är i stort väldigt anonyma, men de finns där och deras ingrepp i texterna kan ofta vara omfattande även om ingen som inte varit med under arbetets gång någonsin kan gissa sig till det. De ser bara den färdiga produktionen, trots allt, och har ingen aning om hur många versioner som skrivits, förkastats och förändrats. Redigerarna kan välja att helt ta bort delar av texten som inte fungerar, eller som bedöms vara för kontroversiella/ inte viktiga, och de kan även skriva om, ifall det bedöms nödvändigt.
Och där finns också nyhetschefen som oftast är den som bestämmer/godkänner vad journalisten ska fokusera på, som godkänner om det som skrivits är publicerbart/nyhetsvärt. Det är nyhetschefen som avgör hur snart texten måste vara inne (inte sällan samma dag, vilket ofta leder till att journalistens möjligheter för en nyanserad och väl underbyggd text minskar drastiskt och därför ofta innebär att man väljer den mindre kontroversiella vägen). Nyhetschefen värderar vad som är viktigt/passande att få ut och delegerar uppgifterna till journalisten.
Och sedan har vi, givetvis, den ansvarige utgivaren som, i slutänden, är den som godkänner om texten är ok eller inte. Och då pratar vi inte stilistiskt eller språkligt, utan innehållsmässigt. Det är den ansvarige utgivaren som till syvende och sist blir den som får ta smällen om något blir för kontroversiellt.
Nuförtiden finns även nästa dimension i betydligt högre grad och vikt än tidigare: finansiärerna. Hur gärna jag än skulle vilja att det var annorlunda så går det inte att komma undan: Även journalistiken är beroende av ekonomi.
Folk tycks dock inte inse att det inte är gratis att trycka en tidning eller producera ett inslag. Tekniken, pappret, trycksvärtan, distributionen, programmen som används. Allt kostar. Därtill kommer också lokalhyra, el, värme och vatten. En journalistisk produktion uppstår inte från tomma intet och, återigen oavsett hur gärna man skulle önska det, kan inte bara dyka upp i din morgontidning eller din radio eller i TV-rutan utan att en krona har spenderats.
I dagens läge är journalistiken inte sällan mer eller mindre beroende av medel som kommer från företagsinvesteringar eller staten, exakt samma som journalisterna är satta att granska. Idealiskt sett borde det inte spela någon roll i den större bilden, journalistikens roll borde inte få förändras. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man kan vara idealistisk, man kan försöka att gå sin egen väg. Men i dagens värld är jag rädd att pengarna har fått en alltför stor plats och makt, även över dem som ska granska vårt samhälle. Det är ingen lätt balansgång, att göra sitt jobb, utföra sin journalistiska plikt och passion och samtidigt klara sig i denna värld.
Och sedan kommer folk, som tror att de vet allt om texten (trots att de, återigen, bara sett den färdiga versionen), och förfasar sig över osakliga journalister, över "köpta" eller "propagandapåverkade" journalister. Som uttalar sig som om de tror att de skulle ha gjort det bättre, som uttalar sig om vad som passar och vad som inte passar, som anklagar journalisterna för att blåögt eller ohederligt svälja företagens och politikernas sida av saken. Personer som tror sig känna journalisten och veta vad som pågått i dennes huvud under arbetet med texten.
Debatter är bra. Feedback är bra. Det hjälper journalistiken, och samhället, att utvecklas. Men samtidigt ska man vara medveten om att det är alldeles för lätt att tycka i efterhand, när texten redan är publicerad och "klar". Det är lätt att tycka när man själv inte har den minsta aning om vad som skedde på redaktionen, på journalistens block och dataskärm, via telefonlinjen eller i intervjusituationen under arbetets gång.
Det är helt ok att lämna artikelkommentarer, det är helt ok att vara kritisk. Men innan man sätter sig ner och börjar skriva och förfasa sig, ryta över "abrovinscher" och slänga ur sig anklagelser bör man ta ett djupt andetag och fråga sig:
"Vad vet jag egentligen om den här texten?"
torsdag 19 april 2012
Assorted updates
Well, it would seem I've sorely neglected spewing my sarcastic cynicism by way of this blog for quite some time. To my defense I was tricked into starting to blog and then real life decided I needed an intervention just for the hell of it.
So, what's new? Most everything, I would say. I have relocated some 540 km north of my previous home town, thus making a skip sideways and maybe slightly back to the place where I once grew up. The very place that began the shaping of the human I am today.
It all began when the news desk I've been working at for the last two summers contacted me and asked if I could fill in for one of their journalists here in Gällivare. Naturally I decided to take the plunge, three months more experience (as well as a steady salary during that time) is definitely nothing to scoff at. So, said and done. I packed the most necessary things into my little Golf and drove northbound. The first two months or so I stayed with a friend and her family since it's almost impossible to find vacant apartments in quick order (even if you, like me, had seven years of queuing for one). The cats and my horse had to make do without me, which they seem to have done perfectly well, aided by my wonderful friends and stable-mates.
Then I finally got an apartment. It's really cute, bigger than my previous one but with lower rent so I jumped at it. I have come to realize, though, that I've got way too little in the way of furniture. My living room still looks quite unbalanced at the moment, with way too many empty areas. But no matter, I'll fix it later. Thanks to the apartment I could finally fetch my cats and rent out the apartment in Umeå to a wonderful friend. The horse came up shortly after and is now quite happily installed at a brand new stable and spending his days having breakfast, lunch and dinner with a hot Spanish young thing. He seems quite happy though he's still doing his best to uphold his usual heteronormative behavior. Poor boy's got to be confused with all those gorgeous Spanish and Icelandic boys going gaga over him.
Anyway, back to my favorite subject, me. The three months of temporary work were up this Sunday (which I deeply lament since I had a heap of fun working at that news desk). Now I'm once again without a job, but only for two months. Then I'll hop onto two months of working for the rivaling news desk in this town. Something that is so exciting I can't even begin to describe it. It'll be fun to see things from that side of political colors.
Lastly I think it is more or less required of me to say something about my darling cars. The Toyota got a big red mark for the shock absorbers and is thus currently loitering on my friend's yard until I can afford buying new shock absorbers and convince someone, by way of my oh so considerable charm, that they would like nothing more than to tinker around with installing the damn things. I'll write an update on my success someday in the future.
The Golf is singing on its last verse, and quite a bit out of tune at that. The generator is making the most awful noises, like someone torturing a banshee ghost with a wooden spoon, at inopportune moments, usually when we're driving through a resident block late at night... I'm currently taking bets as to how long it will take before a) the generator flips me the bird definitely and the car won't start or b) an enraged mob decides to take matters in their own hands and reduce my little red bullet (or the Cow as it is fondly addressed as) to a pathetic pile of rusting red metal... To be updated if I get away unscathed.
So, that was probably all I had to write now. Now I'm going to return to staring fondly at my new ceiling lamp.
So, what's new? Most everything, I would say. I have relocated some 540 km north of my previous home town, thus making a skip sideways and maybe slightly back to the place where I once grew up. The very place that began the shaping of the human I am today.
It all began when the news desk I've been working at for the last two summers contacted me and asked if I could fill in for one of their journalists here in Gällivare. Naturally I decided to take the plunge, three months more experience (as well as a steady salary during that time) is definitely nothing to scoff at. So, said and done. I packed the most necessary things into my little Golf and drove northbound. The first two months or so I stayed with a friend and her family since it's almost impossible to find vacant apartments in quick order (even if you, like me, had seven years of queuing for one). The cats and my horse had to make do without me, which they seem to have done perfectly well, aided by my wonderful friends and stable-mates.
Then I finally got an apartment. It's really cute, bigger than my previous one but with lower rent so I jumped at it. I have come to realize, though, that I've got way too little in the way of furniture. My living room still looks quite unbalanced at the moment, with way too many empty areas. But no matter, I'll fix it later. Thanks to the apartment I could finally fetch my cats and rent out the apartment in Umeå to a wonderful friend. The horse came up shortly after and is now quite happily installed at a brand new stable and spending his days having breakfast, lunch and dinner with a hot Spanish young thing. He seems quite happy though he's still doing his best to uphold his usual heteronormative behavior. Poor boy's got to be confused with all those gorgeous Spanish and Icelandic boys going gaga over him.
Anyway, back to my favorite subject, me. The three months of temporary work were up this Sunday (which I deeply lament since I had a heap of fun working at that news desk). Now I'm once again without a job, but only for two months. Then I'll hop onto two months of working for the rivaling news desk in this town. Something that is so exciting I can't even begin to describe it. It'll be fun to see things from that side of political colors.
Lastly I think it is more or less required of me to say something about my darling cars. The Toyota got a big red mark for the shock absorbers and is thus currently loitering on my friend's yard until I can afford buying new shock absorbers and convince someone, by way of my oh so considerable charm, that they would like nothing more than to tinker around with installing the damn things. I'll write an update on my success someday in the future.
The Golf is singing on its last verse, and quite a bit out of tune at that. The generator is making the most awful noises, like someone torturing a banshee ghost with a wooden spoon, at inopportune moments, usually when we're driving through a resident block late at night... I'm currently taking bets as to how long it will take before a) the generator flips me the bird definitely and the car won't start or b) an enraged mob decides to take matters in their own hands and reduce my little red bullet (or the Cow as it is fondly addressed as) to a pathetic pile of rusting red metal... To be updated if I get away unscathed.
So, that was probably all I had to write now. Now I'm going to return to staring fondly at my new ceiling lamp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)