Musings from the padded room

lördag 22 september 2012

Trygghet - en bristvara

Texten är skriven på min iPad så jag ber om ursäkt för eventuella konstigheter. Paddan och jag har ibland olika åsikter om vikten av möjligheten att gå tillbaka och ändra/korrigera i texten.

Just nu känner jag mig bitter och trött. Bostadsbolaget jag hyr lägenhet hos, ett kommunalägt bolag som omfattas av Allmännyttan, har riktigt udda kriterier för uthyrning.

För det första är det riktigt, riktigt svårt att ens få en lägenhet. Bostadsbristen på orten där jag bor, en ort som marknadsförs som "expansiv och attraktiv", är akut och har varit det under en lång tid. Visst byggs det nytt nu men hyrorna är rena fantasihyror. Eller vad sägs en tvåa på dryga 50 kvadrat, och inte särskilt centralt, för över 7000 kr i månaden. Eller lägenheter i nybyggda hyreshus som redan har börjat spricka i grunden för 7500 kr och uppåt i månaden?

Samtidigt är de gamla hyreshusen i dåligt skick med, på sina håll, gravt eftersatt underhåll.

Dessutom verkar det kommunala bostadsbolaget ha en väldigt konstig prioritering i hur lägenheter ska hyras ut. I första hand kommer de personer som kommer utifrån kommunen och har fått fast jobb. Fine, jag förstår att de vill få in mer folk till kommunen eftersom det på sikt är bra för hela området. Problemet är dock att de som har familj på orten eller redan är bosatta prioriteras bort. De får ingen bostad. I längden innebär det att de flyttar ut. Plus minus noll alltså.

Därutöver har det kommunala bolaget en hyrespolicy som innebär att man inte får ett fast hyreskontrakt om man inte har fast anställning eller en dokumenterat fast inkomst. Har man "bara" ett vikariat får man bara ett korttidskontrakt, till exempel.

Det har hänt mig. Jag fick ett vikariat på orten, flyttade upp och hade sju års kötid på lägenhet. Det tog mig närmare fyra månader att få en egen bostad, under tiden fick jag vara inneboende hos min bästa vän och hennes familj. När jag sedan äntligen fick en lägenhet försvann givetvis kötiden men kontraktet för bostaden löpte bara på tre månader, så länge som vikariatet var på. När jag sedan lyckades få ett annat vikariat så förlängdes kontraktet med ytterligare tre månader men inget mer.nu är det återigen dags för förnyelse av hyreskontraktet. Förra fredagen, 14 september och dag innan helgdag, fick jag hem ett brev i brevlådan. Där stod att hyreskontraktet måste förnyas senast 27 september. Om jag inte skulle bo kvar, eller om kontraktet inte förnyas, ska nycklarna till lägenheten lämnas in senast det nämnda datumet. Inte ens två veckors uppsägningatid, alltså. Redan i för förra omförhandlingen ifrågasatte jag deras policy. I dagens samhälle är det där med fast jobb, tillsvidareanställning, en raritet utan dess like. Arbetsgivarna använder ju även gärna vikariat och korttidsanställningar som ett sätt att initialt locka arbetskraft. Problemet som uppstår är att det bildas ett moment 22. Man vågar inte acceptera ett jobb om man inte kan känna sig säker på att man även har någonstans att bo. Men man får inte känna sig säker på att ha tryggheten i en bostad om man inte har ett jobb. Är det bara jag som tycker att det är otroligt snedvridet?

Nu är jag långtifrån den enda som påverkats av detta och eftersom jag fortfarande har kvar lägenheten i Umeå så finns den utvägen. Om jag tvingas lämna min bostad här på orten så flyttar jag tillbaka till Umeå. Denna kommun förlorar därmed en person i arbetsför ålder, som dessutom bedöms ha mycket goda möjligheter till längre anställning om en relativt kort tid, som kan och vill arbeta och betala skatt på orten. Då får Umeå kommun istället mina skattepengar

Andra som berörs har inte samma möjligheter. Det finns folk i min omgivning som är ensamstående föräldrar. När förhållant med deras sambo tagit slut eller de av annat skäl inte längre kan ha kvar just sin bostad har de inte fått tag i något nytt boende. De får flytta hem till sina släktingar, om de har turen att ha några på orten, oavsett hur trångbott det blir. Med andra ord blir de och deras barn, officiellt sett, hemlösa då de inte har någon egen bostad utan får förlita sig på släktingarnas välvilja. Antalet hemlösa barn i kommunen har, enligt vissa källor, tydligen ökat, något som går emot såväl kommunala som rikstäckande mål och lagar. Trots de riktlinjer som finns om trygghet och så vidare har dessa personer, när de ifrågasatt varför de, som har betalningsförmåga och inga anmärkningar, inte får hyra en bostad rent ut fått svaret att "Missbrukare och invandrare
/inflyttade får förtur". Varför det prioriteras så låter jag vara osagt i brist på personlig erfarenhet av sådana uttalanden.

Jag kan dock inte förstå hur det kan få vara så här, att ett kommunalt bolag kan sätta sådana kriterier och i princip diskriminera på ett sådant sätt. Vad har hänt med vårt samhälle när tryggheten mer och mer urholkas. Och varför kan inte kommunen, som så gärna vill vända trenden med stadigt minskande invånarantal, vakna upp och, som ägare av åtminstone ett bostadsbolag, inse att så som saker och ting ser ut just nu kommer avfolkningen fortsätta eller på sin höjd stanna upp. Nytt blod kommer utifrån men lika mycket försvinner då kommunens egna, etablerade invånare i princip tvingas söka trygghet på annat håll. På vilket sätt är detta ett recept för en expansiv och attraktiv kommun?