Musings from the padded room

fredag 6 juli 2012

Artikelkommentarer och oförmågan att se bortanför tidningssidan

Det finns något som jag inte kan låta bli att förundras över... Det är artikelkommentarer. I mitt dagliga yrkesutövande stöter jag ofta på sådana som får mig att haja till. Det här inlägget, som handlar om just mina funderingar kring vissa som kommenterar, kommer att fokusera på huvudsakligen skriven journalistik, men läget är i stort detsamma inom radio och TV.

Jag kan inte låta bli att reagera över att det fortfarande tycks finnas folk som tror att artikeln de läser är en enmansproduktion. Att det finns folk som tror att journalister av idag är fria att skriva precis vad de vill, välja exakt vad de vill fokusera på i en text och hur mycket tid de har till att arbeta upp en artikel. De flesta journalister har inte den friheten över huvud taget. Det är en svår värld, journalistiken, fylld av överväganden, resonemang, tidsbrist och "måsten".

Jag förundras över att det fortfarande finns folk som är så blåögda att de inte inser att vad de ser när de öppnar tidningen är bara den färdiga produkten. De ser den färdiga texten med journalistens namn och tycks inte inse, eller inte vilja inse, att bakom varje text de läser finns det en mängd människor, diskussioner och tankar.

Journalisten är där, förstås, och intervjupersonerna.

Men där finns även redigerarna, vars jobb det är att se till så att texten är läsbar, inte bara rent stilistiskt utan många gånger även utförd i den form och på det sätt som behövs för tidningen. Deras namn skrivs aldrig ut och de är i stort väldigt anonyma, men de finns där och deras ingrepp i texterna kan ofta vara omfattande även om ingen som inte varit med under arbetets gång någonsin kan gissa sig till det. De ser bara den färdiga produktionen, trots allt, och har ingen aning om hur många versioner som skrivits, förkastats och förändrats. Redigerarna kan välja att helt ta bort delar av texten som inte fungerar, eller som bedöms vara för kontroversiella/ inte viktiga, och de kan även skriva om, ifall det bedöms nödvändigt.

Och där finns också nyhetschefen som oftast är den som bestämmer/godkänner vad journalisten ska fokusera på, som godkänner om det som skrivits är publicerbart/nyhetsvärt. Det är nyhetschefen som avgör hur snart texten måste vara inne (inte sällan samma dag, vilket ofta leder till att journalistens möjligheter för en nyanserad och väl underbyggd text minskar drastiskt och därför ofta innebär att man väljer den mindre kontroversiella vägen). Nyhetschefen värderar vad som är viktigt/passande att få ut och delegerar uppgifterna till journalisten.

Och sedan har vi, givetvis, den ansvarige utgivaren som, i slutänden, är den som godkänner om texten är ok eller inte. Och då pratar vi inte stilistiskt eller språkligt, utan innehållsmässigt. Det är den ansvarige utgivaren som till syvende och sist blir den som får ta smällen om något blir för kontroversiellt.

Nuförtiden finns även nästa dimension i betydligt högre grad och vikt än tidigare: finansiärerna. Hur gärna jag än skulle vilja att det var annorlunda så går det inte att komma undan: Även journalistiken är beroende av ekonomi.

Folk tycks dock inte inse att det inte är gratis att trycka en tidning eller producera ett inslag. Tekniken, pappret, trycksvärtan, distributionen, programmen som används. Allt kostar. Därtill kommer också lokalhyra, el, värme och vatten. En journalistisk produktion uppstår inte från tomma intet och, återigen oavsett hur gärna man skulle önska det, kan inte bara dyka upp i din morgontidning eller din radio eller i TV-rutan utan att en krona har spenderats.

I dagens läge är journalistiken inte sällan mer eller mindre beroende av medel som kommer från företagsinvesteringar eller staten, exakt samma som journalisterna är satta att granska. Idealiskt sett borde det inte spela någon roll i den större bilden, journalistikens roll borde inte få förändras. Men i verkligheten fungerar det inte så. Man kan vara idealistisk, man kan försöka att gå sin egen väg. Men i dagens värld är jag rädd att pengarna har fått en alltför stor plats och makt, även över dem som ska granska vårt samhälle. Det är ingen lätt balansgång, att göra sitt jobb, utföra sin journalistiska plikt och passion och samtidigt klara sig i denna värld.

Och sedan kommer folk, som tror att de vet allt om texten (trots att de, återigen, bara sett den färdiga versionen), och förfasar sig över osakliga journalister, över "köpta" eller "propagandapåverkade" journalister. Som uttalar sig som om de tror att de skulle ha gjort det bättre, som uttalar sig om vad som passar och vad som inte passar, som anklagar journalisterna för att blåögt eller ohederligt svälja företagens och politikernas sida av saken. Personer som tror sig känna journalisten och veta vad som pågått i dennes huvud under arbetet med texten.

Debatter är bra. Feedback är bra. Det hjälper journalistiken, och samhället, att utvecklas. Men samtidigt ska man vara medveten om att det är alldeles för lätt att tycka i efterhand, när texten redan är publicerad och "klar". Det är lätt att tycka när man själv inte har den minsta aning om vad som skedde på redaktionen, på journalistens block och dataskärm, via telefonlinjen eller i intervjusituationen under arbetets gång.

Det är helt ok att lämna artikelkommentarer, det är helt ok att vara kritisk. Men innan man sätter sig ner och börjar skriva och förfasa sig, ryta över "abrovinscher" och slänga ur sig anklagelser bör man ta ett djupt andetag och fråga sig:

"Vad vet jag egentligen om den här texten?"