Håll katten inne! (rant in Swedish)

Det finns inget jag föraktar mer än folk som inte tar hand om djur på absolut bästa sätt (sett från djurets behov). Djuren kan inte rätt ut säga åt oss vad de behöver (och ärligt talat så även om de skulle haft det finns det fortfarande skitstövlar som med vett och vilje skulle skada djuren). Djur är oskyldiga. De har aldrig bett oss att tämja dem, att ha dem i våra hem och vår vardag. Det var helt människans val att göra dem till husdjur. De kan inte säga åt oss klart och tydligt när vi inte ger dem vad de behöver, när de har ont eller mår dåligt. Det är där vårt ansvar, som de som tog djurens anfäder från det vilda och började hålla dem som husdjur i våra grottor och whatnot, ligger.

Vi måste vara tillräckligt uppmärksamma för att kunna se hur våra djur mår.
Vi måste vara tillräckligt intelligenta och empatiska för att ge våra djur de absolut bästa förutsättningarna.
Vi måste inse att djuren, hur söta och gosedjursaktiga de än kan verka, är levande varelser som kan känna smärta, rädsla, lycka och allt däremellan. De kan bli hungriga, törstiga, de kan frysa, de kan få värmeslag. Ja, egentligen är väl det enda som skiljer oss från våra husdjur det faktum att vi råkar vara den art som var girigast, som tog för sig mer än vad vi kanske egentligen borde ha gjort. Vi har våra stora städer, vi har våra språk och vår teknik... Men inget av detta gör oss bättre än djuren, det ger oss inte rätt att behandla djur som mindre värda eller få för oss att de inte kan känna saker precis som vi.

Och vi har absolut ingen rätt att tro att lilla "Misse" kan klara sig helt på egen hand i en värld dominerad av människor, bilar och allt färre naturliga bytesdjur. "Misses" anfäder må ha klarat sig i det vilda, innan människorna började lägga asfalt, hugga ner skogen, bygga hus och allt möjligt annat som tog ifrån dem deras naturliga bomarker och bytesdjur. Men "Misse" är lika mycket en produkt av dagens människostyrda verklighet som ett människobarn.

"Misse" må kunna fånga möss något smidigare än en människobebis men var ska "Misse" hitta mössen nuförtiden? Och kunna äta dem utan att behöva dö en plågsam död på grund av förgiftning?

Precis som människobarn har dagens domesticerade (tama) djur liten chans att klara sig helt på egen hand i det "vilda". Och trots det verkar vi människor tar för givet att det gör ju inget om lilla "Misse" är utekatt mitt i ett bostadsområde omgivet av bilvägar, asfalterat och bebyggt både högt, lågt och brett. "Misse" klarar sig, det är ju ett djur, trots allt *tung sarkasm*.

Jag har inget emot att man har utekatter... så länge man bor så pass bra till att katten inte riskerar att bli påkörd så fort den sticker nosen utanför dörren. Så länge den har trygga skrymslen att söka skydd i när det är dåligt väder. Och framför allt så länge man är uppmärksam på när katten vill/behöver komma in, den har fräscht vatten och bra mat (en mus som den fångat räcker inte) och en varm plats inomhus när den behöver det.

Nu undrar ni kanske varför jag helt plötsligt väljer att skriva om detta? Ja, det beror på många orsaker.

Dels beror det på en av mina egan katters historia. Min lilla kisse, 3 år i år, kom till mig för ca 2 år sedan via Djurskyddet. Hon hade hittats övergiven i ett sommarstugeområde. Mest troligt var hon en av de otaliga stackars katter som hamnat hos okunniga människor som tänkte att "en liten katt för barnen att leka med i sommar är väl gulligt". Och när sommaren var över och familjen åkte hem till "verkligheten" ryckte de säkert bara på axlarna och tänkte: "Hon klarar sig själv. Hon är ju en katt". Och lilla Frida fick finna sig i att stå utelåst från en tom och mörk sommarstuga utan en aning om var hennes familj hade tagit vägen. Och hösten tog vid och sen kom vintern. Där var den lilla katten, mest troligt knappt några månader gammal, ensam, övergiven och tvingad att försöka klara sig. Hon överlevde vintern, hur vet jag inte och jag tror mitt hjärta skulle brista om jag faktiskt fick veta allt hon fått gå igenom. Hennes familj hade uppenbarligen ingen koll på katter och hon var okastrerad så, som brukar ske i naturen, den lilla katten, knappt mer än en kattunge själv, blev dräktig. Jag vet heller inte hur Djurskyddet hittade henne eller hur hon kom till dem men jag är än idag så oerhört tacksam för att de tog in henne.

När hon kom till mig såg hon inte ut att vara ens ett år gammal, jag hade gissat på knappt 6 månader om det inte varit för att hon uppenbarligen haft en kull ungar redan, och skyggade undan för ens hand när man ville klappa henne. Hennes beteende var som en kattunges. Hon hade inte lärt sig att tvätta sig ordentligt och hon förstod in hur hårt hon kunde bitas, jag vet än idag inte hur mycket av hennes bitande som var lek och vad som var försvar.

Idag är hon världens goaste lilla misse som älskar att hänga över min axel. Idag är hon också innekatt då jag inte bor på ett ställe där jag med gott samvete skulle våga låta henne springa lös.

En annan orsak till detta utbrott är något som hände nu inatt. Jag hade just börjat somna in då jag hör ett ynkligt litet jamande utanför fönstret. Jag kikar ut och där står en stackars katt och tittar bedjande upp på mig. Det är -20 grader och djupsnö ute, klockan är 4 på morgonen och alla sover för fullt. Det enda som står öppet där katten kan söka skydd är soprummet, som är totalt utkylt. Även om den är törstig är allt fruset, är den hungrig finns inget att äta och fryser den finns ingenstans att söka skydd. Katten har ett halsband så uppenbarligen är det nån som "äger" den. Och trots det står den här utanför mitt fönster och jamar... och jamar. Och det finns inget jag kan göra. Jag kan inte bara släppa in den till mig. Jag har två egna katter som skulle bli måttligt roade av att få gäster, milt sagt. Och utan att veta var katten egentligen hör hemma kan jag heller inte gå och knacka på ägarnas dörr och be dem att skaffa lite vett eller lämna bort katten till någon som faktiskt fattar att utomhus, mitt i natten i -20 graders kyla, inte är rätta stället för en katt.

Jag undrar bara...

Varför ska djuren behöva lida för att vi människor är själviska idioter?!